Skolavslutning Västra Kärrstorps skola 1950

In i maj månad när solen lyste in genom fönstren började vi längta till sommarlovet. Våra tankar var redan långt framme. Läraren bad flickorna öppnade fönstren. Sköna sommarvindar blåste därute och gardinerna fladdrade för vinden. Vi lyssnade mera på fågelsången utanför än lärarens mässande. När vi ibland väcktes upp ur drömmarna med en fråga var vi alldeles ovetande och såg förvirrade ut. Våra svar blev ibland alldeles uppåt väggarna och en del fnitter hördes från kamraterna. Så småningom närmade sig dagen för examen. Vi kände en oro i kroppen och kunde knappt sitta still i bänkarna.
Sommarlovet började nästan redan dagen före examensdagen när klassrummet pyntades. Alla glada och förväntansfulla ungar kom släpande på mer eller mindre pampiga blomsterbuketter. Svarta tavlan blev full av teckningar och kateder och orgel pyntades med blommor. Rottingar och andra verktyg var undangömda. Sedan kom då examensdagen och alla vuxna och anhöriga hade tillträde till skolsalen. Det kändes högtidligt där vi satt i våra finaste kläder och hade vattenkammat hår. Smens Rolf hade kammat kalufsen och Sven Erik hade fått mittbena och med isna glasögon såg han ut till att kunna mycket mer än han i själva verket kunde.
Vi pojkar hade blivit iklädda golfbyxor, eller "eblatjyvabyxor" som vi kallde dem. En del av oss hade skjorta med lång ärm och så en gensare, en tröja utan ärmar. Flickorna, som hade rosett i håret var ovanligt söta denna dag. De satt där i sina vackra sommarklänninga och förkläden.. Ibland tittade de bakåt på sina mammor som satt längst bak, som gav dem ett leende som uppmuntran denna spännande avslutningsdag. Med nytvättade och rena halsar satt vi där uppsträckta. Detta var en av de få dagar på året då de flesta av oss var nybadade. Inter många av oss hade badkar i hemmet och långt mindre visste vid vad en dusch var för något. Någon gång när det behövdes under vinterhalvåret så värmde man den stora inbyggda tvättgrytan till behaglig temperatur. Den varma delen av året var det Månstorpasjö eller någon av mossarna runt omkring som gällde. Renlighet var visserligen en dygd men vi visste inte något om sådant. Vi klarade oss rät bra ändå.

Klockan blev åtta och det ringde in. Ja ringde och ringde. Vi hade ingen klocka i skolan. Lärararna promenerade fram och tillbaka på skolgården för det mesta och när de gick in följde vi efter som kycklingar. Vi följde den ceremonin nu också och vi märkte när det var dags. vi samlades snyggt och prydligt i ett långt led framför dörren till skolsalen. Disciplinerat gick vi sedan in i salen och ställde oss vid våra bänkar. Vi satte oss ner litet tystare än vanligt. Föräldrar, oftast bara mödrarna, satt på stolar utmed väggarna. Det var ovanligt tyst i klassen och det var bara de äldre som viskade. Läraren öppnade locket till orgeln. För en gångs skull var det inte för att ta fram rottingen som han förvarade där. Han satte sig ner och började spela och hela klassen och föräldrarna började sjunga med i psalmen.

När sedan sången tystnat och läraren sagt några väl valda ord fick föräldrarna sedan se och höra hur vi små barn svarade på svåra frågor. För att det skulle se bra ut så hade vi tränat på en del frågor i förväg. Nilsson var en bra lärare och han hade förberett oss väl. Vi hade tränat på kristendomslära, naturlära o geografi.Vi hade läst in berättelsen om Moses. Vad hette Moses bror? Vi hade läst om olika djur i Sverige. Vilken fågel lägger ägg i andras bon? Göken naturligtvis! Vi hade lärt oss om Sveriges geografi. Vad heter Sveriges näst största stad m.m.
Vi hade svarat på frågorna minst hundra gånger och ingen förälder skulle skämmas för en eventuell dum onge. Alla viste vi att det var göken som lade äggen i andra fåglars bon. Vi hade läst extra mycket i Naturläran om fåglar o andra djur.

Vi hade till och med ritat en sådan fågel på teckningstimmen. Vi satt där bredvid varandra i bänkarna och ritade våra mästerverk. Nisse från Torkelstorp och smens Rolf satt i samma bänk. Läraren undrade varför Nisse satt och flinade. - Vad flinar lille Nisse för? - Rolf han ritar en fågel! Lärare Nilsson borde egentligen hört vissa varningsklockor redan då.

Kristendomskunskap var det första och viktigaste ämnet. Det var alltid det första ämnat även alla andra dagar. Så småningom ställde läraren frågan:
- Vad hette Moses bror? frågade läraren.
Alla, ja nästa alla, visste att han hette Aron. Det hade ju vår lärare Nilsson präntat in i oss flera veckor förut. Nisse från Torkelstorp räckte upp handen och fick också äran att svara på den första frågan. Lärare Nilsson tyckte att det var konstigt för Nisse brukade inte räcka upp någon hand och vilja svara. Men lille Nisse hade blandad ihop svaren från läran om naturen. - Gök! Svarade Nisse... Lärare Nilsson blev alldeles illröd i ansiktet men hämtade sig snabbt och formulerade om frågan. Och då förstod Nisse att namnet läraren sökte var Aron. Sedan blev det rast och föräldrarna fick tillfälle att prata. Snart sorlades det i samlingsrummet där vi visade upp de arbeten som vi gjort under vintern. En del av oss hade kämpat med hörnskåp och piedestaler för blommor.
Hallapågen Arne var duktig på slöjd och vi andra klåpare beundrade hans fina slöjdarbeten. Han kunde tillverka skåp med zinkade lådor med förbundna ögon, så duktig var han!. När vi arbetade i slöjdsalen kunde vi fråga honom i stället för läraren om denne var upptagen med annat. Jag minns ännu hur vi arbetade med att såga ut långa svängda ben till höga, långbenade blomsterbord.
Några andra hade gjort slevar och skopor med vackert skurna mönster på skaften. Vi filade och putsade, ritade små dekorationer och färglade dem. Slutligen betsade och lackade vi dem så att de skulle få en fin lyster. En del av oss gick omkring och var litet högfärdiga när de vuxna tittade på allt arbete som vi åstadkommit. Alla var inte händiga men gjorde så gott de kunde. Lennart från Snapparp hade slagit spikar genom en brädbit och påstod att det var en räfsa. En av bönderna som såg den sa att den kunde användas för att kamma svansarna på hästar och ville köpa den. Han fick två kronor för den. - Javisst, sa lille Lennart, jag menade hästaräfsa!! Som tur var så var det sommarlov så vi slapp höra mer om den affären.
Flickorna hade haft syslöjd och visade upp sina saker som man broderat eller sytt. Det var dukar med kråkspark tuppfjät, ankfot. De äldre damerna undersökte noga, tittade och viskade till varandra. Man diskuterade och gav varandra goda råd. Man passade på att tala om sina döttrars goda handlag med nål och tråd. Det fanns inga gränser för stoltheten hos barnens föräldrar. Sedan hade vi lektion i Historia och visade våra kunskaper om kungar och krig som pågick i trettio år och om en kung som blev skjuten med en knapp. Geografi tyckte vi alla om. Den stora kartan över Skåne hängde uppe och vi satt där o fantiserade om att resa till Ystad o Simrishamn någon gång i framtiden. Halls gun fick gå fram till kartan och visa var Ystad låg. Jan skulle visa var Svedala låg och vi trodde alla att han skulle hamna fel. Allt avlöpte väl och lärare Nilsson behövde inte skämmas fler gånger den dagen. Vi kände att det närmade sig. Klockan blev tolv och vi begav oss upp till kyrkan där vi avslutade examensdagen. Det var en högtidlig avslutning kyrkan. Även den hade pyntats med blommor. Tyst och stilla satte man sig i bänkarna och väntade på prästen. Kyrkvärden Ekberg var för dagen klädd i mörk kostym, skjorta och slips. Han såg allvarlig och sammanbiten ut och skojade inte med oss som vsnligt. Vi lyssnade andäktigt på prästen och sjöng med i psalmen "Den blomstertid nu kommer" Sedan läste han några rader om vår framtid och hur vi skulle uppföra oss under sommaren. Inte stjäla äpplen i andras trädgårdar, inte hartsa fönster, m.m. Som avslutning sjöng vi "I denna ljuva sommartid" Då kände vi att det var sommar och våra tankar fanns redan långt utanför kyrkan. De fanns redan nere vid Månstorpasjö, grushollan eller andra spännande platser. Då kände vi att det var sommar och våra tankar fanns redan långt utanför kyrkan. De fanns redan nere vid Månstorpasjö, grushollan eller andra spännande platser. Det kändes litet tomt när vi gick ut i den varma sommarsolen. Vi visste att det skulle dröja länge för en del av oss innan vi skulle ses igen. Ett helt sommarlov låg emellan. Vi skulle ligga på ryggen i höga gräset uppe på backen mellan kyrkan o grushollan. Där skulle vi ligga med ett grässtrå i munnen och titta på molnen som for förbi uppe på den blå himlen. Vi skulle bada o fiska i Månstorpasjö. Vi skulle bygga kojor där ingen kunde hitta oss. Vi skulle göra upptäcktsfärder på gårdarna i byn. Vi skulle sitta högst upp på hölassen och vi skulle ligga i gröngräset och äta ärtabellor. Vi skulle springa omkring barfota och trampa i höns- och anklort som trängde upp mellan tårna och vi behövde inte tvätta fötterna förrän till hösten.. Vi klättrade överallt utan att någon påstod att det var farligt och började kalla på skyddsombud.. Vi byggde kojor i träden utan att någon ropade på byggnadstillstånd. Man ramlade, föll och skrapade knäna utan att gråta. Vi badade i Månstorpasjö utan att någon krävde att den skulle inhägnas. Vi hjälpte till att gallra betor och tjänade pengar som vi sedan skulle spendera på torgfest i Svedala eller hallonlemonader hos handlare Andersson Sådant var det ljuva livet. Allvaret existerade inte och var långt borta. I dagstidningen läste vi bara sidorna med serier och idrott. Somrarna var ett enda stort äventyr för 10-12 åringar. Solen skulle skina och göra våra kroppar brunbrända så att vi såg friska ut när vi så småningom kom tillbaka till vår älskade skola.