Skaddeboet
En berättelse om sommaren 1953


Ett år hade gått sedan olympiska spelen vid Segeån och det skulle snart bli sommar igen, men nästa spel skulle inte bli förrän 1956. – Då är vi så gamla att vi kanske inte lever, sa Ville, när vi satt o pratade om framtiden. Det vill säga den sommar som låg framför oss. Det hade inte hänt så mycket sedan förra sommaren mer än den där olycksaliga nyårsaftonen, Jag och Ville hade cyklat den långa vägen till Svedala för att köpa några nyårssmällare. Vi hade först försökt hos Erik Nilssons Järn i Svedala men se det gick inte. I den affären sa dom att dom inte sålde till såna små snorvalpar som oss. Han påstod att vi inte var torra bakom öronen ännu! Vi beslöt att inte krusa dom. Det var lika gott åt dom att de gick miste om en bra affär. Ville och jag bestämde oss i stället för att köpa dem i Wickströms järnhandel som låg i nästa kvarter. Vi sträckte på oss och försökte se gamla ut när vi stegade in i affären. Expediten frågade artigt vad han kunde stå till tjänst med. Vi förklarade vårt ärende och det var inga som helst problem. Jag hade hela 12 kronor med mig och jag inhandlade 8 stycken rätt så kraftiga smällare. Dom var mer än en decimeter långa och kostade en hel krona stycket. Och så köpte jag några mindre för femtio öre stycket. Vi var nöjda och belåtna och vi såg redan fram emot nyårsaftonen när vi cyklade hemåt. Det var blixtrande kallt men när vi väl kommit till Krågeholmsbacken så hade vi fått upp värmen ordentligt. Den nyårsaftonen blev ändå inte alls som jag hade tänkt mig. Det var första gången jag hade smällare alldeles själv.

På eftermiddagen när jag satt vid köksfönstret lade jag alla smällarna i fönsterkarmen i köket för att de skulle vara beredda. Undulaten Putte hade också sin bur i fönsterkarmen och brukade sitta ovanpå den. Han lade huvudet på sned och tittade först nyfiket på dem och sedan pillade han på stubinen och lekte med smällarna hela eftermiddagen. Det gjorde han ända tills mormor insåg faran och flyttade bort buren från fönstret och satte den ovanpå radion där den brukade stå på nätterna. Kvällen närmade sig och nyfiken som jag var så funderade jag över hur pass känslig en sådan där stubintråd kunde vara. Man hade ju läst i både Fantomen o Hopalong Cassidy om sådana dynamitgubbar. Jag provade försiktigt med en tändsticka på en av de små smällarna. Jag tänkte att jag hinner säkert släcka den igen om det skulle ta fart. Men ack NEJ! Stubinen brann snabbare än blixten. En väldans smäll blev det i köksfönstret. Köket blev fullt av små bitar med tidningspapper och krutrök så att man knapp kunde se.

Av alla små pappersbitar av tidningspapper att döma så trodde jag att min morbror Malte hade dött eftersom han satt och läste tidningen och att det var från den tidningen! Han rörde sig inte alls och han hade tidningspapper i håret. När krutröken hade lagt sig så såg jag att han tog sig i pannan och det var ett säkert tecken på att han levde. Jag förstod sen att pappersbitarna kom från smällaren. Rullgardinen hade spruckit uppifrån och ner och mormor som var arg som ett bi lade beslag på resten av alla explosiva sprängämnen och gömde dem. Hon sa att det var tur for mig att hon hade flyttat undulaten “Putte” till radions ovansida ”Annars hade lille Putte varit död nu!”. Lilla Putte var sig inte riktigt lik flera veckor efter den här händelsen. Han hade inte förlorat några fjädrar eller så, men verkade ändå ha blivit tillfälligt chockad.

- Du Bertel, du bler himma i kväll! Narr klockan bler toll kan du gå ud o titta po när Lasse Persson skjuder opp sina raketer frå sin drickaflaska. Han har i alla fall litta forstånd i huvet. Och så blev det. Jag saknade inte smällarna ett dugg. Hela byn samlades ute på vägen vid brandstationen. Sedan gick vi rakt ut på fältet och upp på den lilla backen mellan Nils Gunnar Larsson och Knutssons för att de fina raketerna skulle synas ända till Västra Ingelsad och Östa Östra Grevie

Nyårsaftonen föll snart i glömska Sommaren närmade sig och det blev examen. Syrenerna blommade, fåglarna sjöng, och de höll för fullt med att bygga bo. Undulaten Putte hade blivit fullständigt återställd. Ja han hade till och med blivit mer o mer företagsam. Rädslan för katten hade försvunnit och det bekom honom inte ett dugg att våran katt låg ovanpå buren och sov. Putte hade till och med modet att klippa av hans morrhår på ena sidan och han såg litet underligt sned ut innan de växte ut igen. Från middagstid och ända fram till kvällen var Knutssons mjölkabord den behagligaste platsen i byn. När solen gassade gav de stora almarna en behaglig skugga. Handlare Anderssons affär låg på andra sidan vägen och hela byn dåsade i sommarvärmen. Det var inte bara vi pojkar som utnyttjade den svala platsen En o annan cyklist stannade till, gick in i affären o köpte en bier eller nåt annat som svalkade en torr strupe. Om personen hade byxklämma så förstod vi att han var en långväga gäst som kom från en annan by. Kanske för att besöka en avlägsen släkting pa kyrkogården.
Inne i affären lyssnade vi på de äldres prat men för de mesta var det ingenting som intresserade oss. Dom pratade mest om hö, utsäde eller gallring av betor eller om byns ungar hade hittat på någonting på sista tiden

Men en dag när Gustav Knutsson stod där o pratade med handlaren Nils-Hugo sa snappade jag opp att Gustav ville ha goda råd. Han stod där tillsammans med sin son Bonde och tog sig om sin skäggiga haka - Jo, du forrstår Nils-Hugo, att di svarte fulana e borra te besvär. Skaddejävlana e po bode kyllinga o ällinga. Ja tror ad ja ska skicka opp Bonde eller Lars i träed o riva norr de jävla boed. Ja berättade för Wille om vad ja hade hört. Bonde kan väll ente klättra? Nä, han kan väll borra klättra i hallonbuskana o sånt. sa Ville.
Ville var jämngammal med mig som var två år yngre. Vi bodde i samma hus ända tills jag flyttade ner mitt i byn. Ville blev mycket ledsen för då kunde vi inte cykla runt skorstenen uppe på loftet eller måla våra cyklar gula och röda. Men vi träffades ändå nästan varje dag.

Vi var båda medlemmar i “Fantomenklubben” och hade fått hem våra dödsskalleringar i ett brev. Ibland fördrev vi dagarna med att lästa serietidningar tillsammans och lärde oss allt om Diana, hästen Hero och byrackan Devil. Vi fick på något sätt alltid tiden att gå och vi betraktade allt som vi sysslade med som arbete. Vi beslöt oss för att hjälpa Knutssons att riva ner skaddeboet. Vi inspekterade platsen där skatorna hade byggt. Trädet stod precis på gränsen mellan skolgårdens baksida o Knutssons svinhus där svinen gick. Skatorna hade byggt i en stor alm och det var jättelångt till första grenen, men sen var det rätt så tätt mellan dom. Det var i alla fall alldeles för svårt för Knutssons egen lille påg Bonde, det förstod vi. Vi hade en massa planer men alla verkade vara omöjliga. Vi pratade om karbid i en flaska, men de slutade alltid bara med en “puff” Vi var inne på att använda skolans åskledare och dra en kabel till skatboet, men det skulle aldrig gå, det kände vi. Då kom jag att tänka på åtta stycken nyårssmällare som mormor hade gömt där hemma. Jag sa till Ville att jag skulle fråga kyrkovaktmästare Ekberg. Ville följde motvilligt med in på kyrkogården. Han påstod att han inte trivdes där, för där fanns ingen som han kände eftersom han bara hade bott i byn i två år..

 


Ekberg satt som vanligt på familjen Bagers familjegrav när vi en dag sökte upp honom. – Jo. Ekberg, om man har en sån där nyårssmällare och vill va säker på att den inte smäller av för tidigt... – Jaha du menar en sån som du la i fönsterkarmen därhemma? Jo, dom e nog säkra nock for er del! – Ja, men om man vill va riktigt, riktigt säker. Du vet ju själv att dom e farliga! Joho, du Bertel, du har nåt jäkelskap i kikaren, de förstår jag. Men det enda som kan göra så det tar längre tid e längre stubintråd. Sån som du satte fyr på fastän längre. Jaja du vet ju... Vi förklarade att vi inte hade någon stubin, eller vad det nu hette. Han sa att om vi hade en riktigt torr bommullstråd så gick det bra det också. – Och så skull den helst ligga på en gren för annars så brinner den upp på ett nix. Den skall bara ligga o glöda, sa han! Jag berättade för Ville vad han hade sagt och vi diskuterade hur vi skulle. Flera dagar planerade vi på Villes rum. Vi hade ju läst i Fantomen o andra serier hur man måste planera allt in i minsta detalj. Vi räknade snart ut hur vi skulle göra, det var inte så svårt för vi var långt ifrån dumma. Ibland tyckte jag att Ville var mer intelligent än jag, men han var ju också två år äldre!

Vi smög in mellan lärarens trädgård och skolans utedass och lånade en stege. Hela nästa dag höll vi på att resa den så att vi kom en bit upp till den första grenen. Sen var det rätt så enkelt. Vi övade att klättra och valde ut grenar som var lämpliga. Skatorna hade redan uppmärksammat oss. En del satt o glodde på oss från träden vid sidan om och en hel svärm flög runt och kraxade i högan sky. Snart var vi sa högt uppe att vi nästan kunde nå skaddeboet med en pinne. Vi ville vara säkra på att komma ner i god tid och att allt skulle gå som vi planerat. När vi övar färdigt så lade vi stegen i buskarna vid staketet så att ingen skulle undra varför den var rest mot trädet. Vi kände oss stolta över att allt detta svåra och komplicerade arbete verkade fungera enligt planerna, För att inte någon skulle undra vad vi höll på med så hoppade vi höjdhopp bakom skolan. Lärare Nilsson kom och tittade på oss ibland och sa att det var bra att vi höll oss sysselsatta med idrott o sånt under sommarlovet.

Vi riktigt såg framför oss hur vi skulle bli hjältar och få gratis lemonad i affären en hel vecka kanske. Vi kunde nästan redan höra hur de pratade om oss i affären: Ja, tänk att de dar två kunde komma på en sån bra ide! De skulle man ente kunna tro om varken den lille Ville eller Ida Karl-Pers Bertel!! Det blev söndag eftermiddag och vi och träffades vid den stora almen invid skolan. Knutssons grisar tittade misstänksamt på oss från sin sida om staketet. Stegen som vi lånat låg kvar där vi lagt den och allt var klart. – Nu reser vi stegen, sa Ville, du e längre än jag och klättrar först sen kommer jag efter med stickorna och smällarna. Ta tag i den stora grenen till höger, – Tur att vi är med i Fantomenklubben för dom har många bra idéer. Det var en skön söndagseftermiddag Utanför kyrkan var det aktivitet av något slag. Vi klättrade o klättrade. Knutssons grisar såg ut som små myror där nere och man kunde se hur långt som helst. Vi kunde till exempel se att det stod en del cyklar vid kyrkomuren och flera bilar. Högt dar uppe var det bara några meter kvar. Det var jättepirrigt att sitta där uppe o balansera och samtidigt jobba med det lilla paketet med 8 stycken smällare. Innan jag fick stickorna sa jag till Ville att han skulle börja bege sig ner kvickt. – Stanna där nere o vänta på mig så springer vi upp på kyrkogården, Därifrån kan vi se vad som händer. Kanske Ekberg också kan vara med och se. Jag faste smällarna med ett snöre strax under skaddeoet ock lade sen bommullstråden på en gren precis som Ekberg hade sagt.,
Sen strök jag stickan mot plånet....... KLART ELD hojtade jag och började klättra neråt. Jag var jättenervös och jag höll på att förlora greppet flera gånger
De sista två metrarna hoppade vi ner, vi kunde inte bärga oss Kvickt sprang vi över skolgården, över vägen och in genom grinden Längst uppe vid kyrkans södra sida stod en bänk som vi skulle kunna se hela skådespelet från. Precis när vi nästan var framme höll vi på att kollidera med ett begravningsfölje. Vi hade inte haft en tanke på att den gamla lärarinnan fröken Göransson skulle begravas denna söndagseftermiddag. Följet vek in på den lilla gången till gravplatsen som låg i riktning mot skolan. Hon ville ju ligga där på egen begäran för då kunde hon dels ha uppsikt över sitt gula hus och även hålla ett öga på skolans odågor.

Just när de vek in på den lilla sidogången till gravplatsen så small det! En jättesmäll som ingen i byn hade hört tidigare. Inte ens när handlare Andersson var ute med sitt jaktgevär och inte heller ens under kriget. En av gubbarna i bärarlaget snavade till och det var inte långt ifrån att man tappade kistan. Det rök bakom skolan och skatorna förde ett förfärligt oväsen, Det tog lång tid innan den värsta förvirringen lagt sig och kyrkoherde Svensson kunde ta till orda. Han stannade upp flera gånger under akten och såg sig oroligt omkring. Ekberg var den ende som såg samlad ut och blängde på oss två pojkar som satt där upp på bänken och dinglade med benen och såg helt oskyldiga ut. Vi var spända på hur det såg ut bakom skolan och det tog lång tid innan vi vågade oss i dit. Staketet hade grisarna sen rivit sönder och de hade gett sig in både i lärare Nilssons och Klara Mårtenssons trädgårdar och bökat runt ordentligt. Ingen gris hade kommit till skada.

Både lärare Nilsson och en del andra hade samlats vid Knutssons svinhus. Toppen på almen hade sprängts av och en stor gren hade ramlat ner på grisarna så att de hade blivit skrämda. Nils Larsson hade sett en skata utan fjädrar och de andra som tillhörde skatfamiljen väsnades flera dagar. Man tyckte att det var konstigt att skatorna hade samlat ihop saker i trädet som kunde explodera. – Antagligen så har dom lagt beslag på något explosivt. Kanske har de hittat något förstoringsglas eller sånt som sedan självantänt något som de släpat upp i redet, sa handlare Andersson som var brandchef för byns brandkår. Jag vet att skator samlar på allt och då är det inte konstigt att dom samlar på rep o sånt också! - Hur fan kom stegen dit, undrade fjärdingsman Lundberg. Nä, så ta mej fasen så tror jag de e bestämt dom jävla ungarna. Dom e ju fria från skolan så nu har vi en händelserik sommar framför oss. Sanna mina ord! Själv tyckte vi att det hela var lyckat när vi sedan vågade återvända. Men att resultatet skulle bli så våldsamt hade vi inte räknat med. Vi väntade ju bara en kraftig knall. Den översta delen av almen var borta och flera små grenar låg utspridda och även en del av träden vid sidan om saknade en del löv och de såg ut att sloka litet.

– Det var minsann en värdig avslutning på ett långt och mödosamt liv, sa kyrkoherde Svensson senare vid begravningskaffet i skolan där det ännu doftade krutrök. Det kan ju symbolisera skolbarnens sista farväl till sin gamla skolfröken! Än idag pratar man om Fröken Göranssons begravning. Inte sedan kriget hade det varit sådan uppståndelse i byn. Men de flesta menade ändå att hon inte alls gjort sig förtjänt av en sådan salut vid hädanfärden. De som gått i skolan för henne mindes henne som mycket sträng och plågsam och de ville helst glömma den tiden. Där hemma blev det en del förhör om våra förehavanden när vi sysselsatte oss i byn. – Du Bertel , du har val ente nåt att gjorra med de darr som di tror att ungarna har hitta po bagom skolan? Ja, jag tycker det varkar litta konstet me dom darr smällarna som har forsvunned från byrålådan. – Nä ente ett dugg, de lovar jag, Jag har ingen aning om var dom to vägen. Jag trodde att mormor slängde dom? – Ja de gjorde jag kanske. Ja kan ente komma ihu....