Pågen fyller år.
En berättelse om en födelsedagspresent

Mitt minne är osvikligt. Jag kan ibland minnas händelser som om jag såg en film framför mig. Jag minns tex helt tydligt vad som hände en dag i början av maj 1953...
Jag satt och lyssnade med örat tätt intill den gamla Radiolaradion med det magiska ögat! Det var främst börsnoteringarna som intresserade mig. Den malande kvinnliga rösten....


Min gamla mormor satt och stickade på en kofta som jag skulle ha vid skolavslutningen. Det var tisdag eftermiddag och klockan närmade sig halv tre. Mormor Ida tittade ut genom fönstret  mot vägen och konstaterade..
- Vi får nock främmandes. Greta po tian kom cyklandes! De så ut som hon vred ner te oss!
0ch hon hade en posse po styred. Då får man sätta po kaffehurran.

- Och det gjorde hon också! Det dröjer inte så länge förrän det slamrade i farstun när hon sätter sina vita tofflor. Greta är hemsamarit. Dom två fylliga damerna brukar smågnabba litet på skoj. Något som min mormor inte hade något emot. Nu stod hon, Greta, där i köket. Hon var bred och kraftig. Mörkt, nästan svart hår. Alldeles rakt och tvärt avklippt i nacken.
Hon hade alltid en glimt dom bruna ögonen som skvallrade om att hon alltid var beredd att munhuggas.
Jag tyckte alltid att dom båda var ofantligt stora när jag själv var liten Lika tjocka som dom var breda. Ibland när jag gick förbi tvättlinan, som mormor Ida spänt upp mellan plommonträdet och uthusgaveln, så förundrades jag över att hennes skära underbyxor nästan tog upp hela strecket Ja, ibland tyckte jag till och med att dom var större än lakanen som hängde bredvid!!

Och kyrkvaktmästarens Ingegerd var ju precis likadan.
Blir alla så där när dom blir stora, tänkte jag ? Jag funderade litet på hur det kunde se ut i sängen. I min snuskiga fantasi såg jag dom vältra sig i mörkret. Frustande flodhästar som omfamnade varandra så att säng och golv gungade. Ibland kunde det hända att vårat hus skakade nästan mitt i natten. Då satte jag mig förskräckt upp i sängen och undrade. Höll de på nu igen? Men det var bara den sena kvart över elvabussen som ångade förbi!
Greta är en välkommen gäst en gång i veckan. Men idag är det inte fredag, så då det är väl något annat som står på. Vad det nu kan vara? Litet nyfiken bjuder Ida henne att sitta ner medan hon sätter på kaffepannan. Alltmedan munnen går.
- Nämen Greta, e de du! De va tur du har kagor med dig forr ja har ente mer än  Limhamnsbakelser himma! Du skulle ju ente komma förrän po fredag? E de nått särskillt?
- Oh nä ente precis!. Jag har bara vatt i Västra Ingelstad o tittat po skolan som Jan-Erik ska gå i till hösten. De bler långt forr han o cykla, den lille ongen!
- Då kan han väl springa. Det e han ju dukti po?
- Ah nä.. Du kan tro vi ska överraska han i po tisdag!
- Jaså, vad e de då som står po?
- Jo då fyller han trettan år o han ska få nåt fint!
- Skrua ner radion Bertel så jag hör när Greta berättar.. Dé é väl inget skit o sidda o höra po. Hör du ente? Skrua ner....
- Jo Ida, du vet ju att Sigvard har börjat o skrua med cyklar. O nu har han satt ihopa en till Jan- Erik som fyller år imaren.. Han e ju so duktig den pågen Du kan tro att de ble en grann cykel  Riktiga hjul som e nästan lika stora både fram o bak. Pakehållare där bag o lykta där framme so han kan ska kunna cykla när dé é mökt. Och cykla de  kan han må du tro! Det lärde han me en jädrans fart. Han har ente så svårt me balansen i  alla fall, den lille ongen. Han hållt po o köra över tocken po gåren därhimma. Haha
- Ja de betvivlar ja ente ett dugg. När han e po töserna i byen så e de inget fel po balansen iheller! Trettan år och kunna cykla e ente mied o skryda över. De kunde Bertel när han va 5! Men de e klart.. .nu så kan han ju cykla omkring i byana och hjälpa so många han hinger me!! Han bara ränner omkring etter va jag har hört....Greta skröt om det genetiska underverket som snart skulle fylla 13 år. Och jag förstod att någon skulle cykla omkring dagen efter och visa upp cykeleländet. Dom satt däroch drack kaffe på fat.

 

- Jamen, Ida! Han kan ju ente hjälpa att han forrsigkommen. Du kan tro att han brås po sin far! Sanna mina ord! Han kommer té o gå långt den pågen! Jag hörde att de var nån som sa att han var bäst i skolan!!
- Ja de é väl mest när han klyor omkring. Vad jag har hört så é Bertil den som é mest begåvad! Dé hade läraren sagt ti hon som städar i skolan!
- De é kanske i det där nya som dom har börjat me att di ska lära sig! Ja tycker de é forr sorglet att di ska behöva lära sånt i skolan. De kan dom väl lära själv. Dé gjorde ju vi!!
- Du behöver ente bekymra dig. Dom hållor po o lär sig själv mer än du tror. Etter va jag har hört i alla fall! Karl-Alfreds Astrid och Halls Gun hade visst vatt nere i grushollan och...
- Nä, men Ida va sier du? Då é dé kanske bäst att jag ger mig å. Man vet ente va di hittar po när man ente é himma! Och så ska jag sätta po bored tills imorgon. De kommer nock många o gratulerar!
Jag satt där o lyddes. Jag iddes knappt höra mer så Jag började lyssna till litet klassisk musik istället. .... Jag såg morgondagen framför mig!
Men Greta var snäll och hjälpsam. Ett säker sätt att få gamla Ida att koppla av eller somna var att berätta..

Naturligtvis var vi stolta över våra föräldrar som stöttade oss. Eftersom jag bodde hos min mormor och morfar så räknade jag dem som sådana. Morfar hade börjat bli litet åderförkalkad men sådant brydde man sig inte om Oftast frågade han mig om vilken dag det var och vad det gamla fruntimret hette som satt i köket.Jag som alltid var alert svarade och redde ut begreppen för stunden. Men det dröjde inte så lång stund förrän samma sak behövde redas ut.


Jan-Erik hade riktiga föräldrar och jag var väl litet avundsjuk ibland. Vi skröt väl sällan men ville gärna framhålla hur bra dom var, våra s.k. fäder.
Jag imponerades alltid! Det Jan-Erik berättade var sant. det visste jag. Han bodde ju närmare Svedala än jag och hade mer kontakt med den stora världen. Han berättade ibland att han varit och tränat idrott, eller att han varit på "Kallbadhuset" och simmat. Han berättade de mest fantastiska historier om vad han upplevt där. Hur man genom små kvisthål i planket kunde se när töserna klädde av sig och sånt. Vi brukade sitta i källartrappen bakom skolan på dom korta rasterna och ibland dela på en burk Herringsardiner eller något annt gott!
- Du Bertil, jag har nog världens duktigaste far!
- Vafför de då? Din far är väl inte duktigare än andra.
-Min far kan sätt po kedjan i farten om den hoppar av!
-Malte, min morbror, kan röka cigarr och raka sig på samma gång! Utan att ta de ´å munnen!!!Vi skröt inte för varann. Vi bara berättade litet om sånt som ibland tycktes vara omöjligt men ändå sant.
Mest imponerad blev jag den gången han berättade att hans far kunde klippa naglerna på tårna utan att ta strumporna av sig. Varje gång jag kom hem till honom försökte jag få en skymt av hans far.. Jag kikade ner i källaren. Ibland kunde jag se honom där han stod med pipan i munnen. I full färd med att sätta på ett däck eller rikta ett hjul. Jag sträckte på halsen för att kanske kunna se fötterna. I min fantasi såg jag hur han krånglade in saxen under strumpan och klippte. Inte förrän senare när jag berättade för min mormor om denna bravad fick jag förklarat sanningen för mig. Inte alls så svårt och märkvärdigt som det lät!! Jag skulle själv kunna göra om det utan något som helst besvär.