En fotbollskarriär
En liten berättelse om livet på landet i en liten by i mitten på 50-talet.

Så småningom klingade friidrottsintresset av i slutet av sommaren.Spelen hade svällt med nya grenar. Nya moment hade lagts in. T.ex att mitt i långloppet kasta en sten över Segeån. Och man fick inte fortsätta förrän man lyckats. Av en ren slump hade Jan-Erik tränat just på detta. Och så märkte vi att vi inte utvecklade något vidare trots all träning. Åskådarantalet sjönk när lantbrukare Christersson tog in korna. Och därmed försvann alla funktionärer...

Grushollan var vår naturliga fotbollsplan. Ett gammalt övergivet grustag med lummig grönska runt alla sidor och gräs av någorlunda kvalitet. Åtminstone på mitten. Den höll kanske inte måtten perfekt men 60 m lång och 35 m bred räckte till för spel på låg nivå!.
Riktiga mål på varje kortsida. Här samlades både äldre och yngre och så vi småpojkar på sommarkvällarna. Här lyssnade vi på de äldre grabbarnas förehavande på lördagnätter. Vi insöp allt och spetsade våra åsneöron till det yttersta.
Visst hade vi gjort egna erfarenheter. Min egen kropp hade också känt saven stiga. Inte minst i skolskjutsen. Ibland var det så trångt i den gamla Plymouthen att jag fick ha Stina i knäet. En märklig känsla när hon, liksom en ligghöna lägger sig till rätta över äggen och vrider hönsgumpen till ett bekvämt läge. Jag ville aldrig sitta framme! Jag ville fortsätta att sitta trångt där bak i bilen.

De tre F-aktiviteterna tog i stället alltmer av vår tid. Fotbollen i "Grushollan"var ett kärt nöje! På kvällarna blev vi invalda i lagen när det delades upp. Nu hade vi ju växt till oss, men i början var det svårt. Vi små fick i regel spela yttrar och där var gräset högt.

Där var vi minst i vägen ansåg de äldre pojkarna. Gräset nådde oss till knäna, så vår i vanliga fall medfödda snabbhet kom inte till sin rätt!

En dag när vi låg i Grushollan efter en fotbollskväll sa cykelmakarens Jan till mej i förtroende att han skulle bli aktiv! Jag förstod inte riktigt vad han menade, men ville inte fråga. Han låg där i gräset och tuggade på ett grässtrå och såg litet hemlighetsfull ut. Mer sa han inte!...

Jag funderade länge på detta nya ord som han använt. Jag fann ingen annan råd än att fråga kyrkvaktmästaren Ekberg. Han satt på en sten och såg fundersam ut när jag ställde frågan. "Tja," sa han, och tog ett djupt bloss på sin pipa, "det beror på i vilket sammanhang de förekommer?" Jag förklarade för honom att Jan sagt att han skulle bli aktiv. Han skrattade så han höll på att trilla av stenen.

En tid därefter kom Jan-Erik cyklandes förbi. På pakethållaren låg ett par märkliga skor. Och när han berättade att det var ett par fotbollskor så kände jag naturligtvis igen dom. Vi hade ju varit i Svedala och tittat på en fotbollsmatch mot Skabersjö. Och när dom sprang ut på planen förundrades jag över dessa stora skoting. Sådant fick man ju inte se när man såg fotboll på radion.

Jan övertalade mig att följa med och träna och bli med i laget. Det dröjde inte länge förrän dom upptäckte mina talanger. Och nu var det min tur att skaffa fotbollskor. Och dessa fotbollskor uppfyllde min vardag den närmsta tiden.

I byn väckte jag uppmärksamhet vart jag än gick. Dom tyckte naturligtvis att jag var märkvärdig. Jag kände på mig att dom diskuterade min talang. T.ex.:
-Har du sett Bertil? Han blir nog något stort! Det sägs att han gjorde alla målen i söndags!

 

Hemma vållade jag också en del bekymmer. Min mormor, som jag bodde hos, fick förklara för grannfrun vad som pågick. Själv låg jag och drömde om karriären. Jag låg och fantiuserade om olika situationer. Att Astrid, Gun och Ulla råkade befinna sig just på åskådarplats för att se just den matchen som jag spelade. "Titta, där är ju Bertil. Jag visste inte att han var så bra!" Och så stänkte jag in segermålet just när allt hopp var ute! Underbara drömmar....

Jag hade knappt börjat min fotbollsbana förrän man började prata om att åka utomlands och spela macher. Jag stärkte min plats i laget som vänsterback. Mina skor passade allt bättre för varje match, och det bästa var att man kunde skjuta tåfisar utan att det gjorde ont!


Det bestämdes att vi skulle besöka den lilla staden Lejre i Danmark ett veckoslut mitt i sommaren. Ett A-lag och ett pojklag skulle representera Månstorp och äntligen sätta dit namnet på världskartan! Färden gick med tåg från Jordholmens station.

Redan när vi anlände till MalmöC och fick se båten Absalon kände vi att vi var på rätt väg här i livet. 15 år och ett par starköl gjorde resan till ett rent nöje. I Nyhavn blev vi hämtade med buss för vidare färd mot det hägrande målet. Framkomsten blev uppmärksammad. Många hade slutit upp och välkomnade oss. Vi blev så småning längre fram på kvällen bjudna på en god kvällsmad. Och sedan blev det dans.

Att dansa med danska flickor var ett äventyr. De dansade annorlunda än vad vi lärt os på danskursen i Svedala. Men läraktiga som vi var så fattade vi snabbt galoppen.

Och så gick kvällen. En och annan snaps och starköl råkade hitta vägen genom våra unga strupar, som ännu inte var mer än 14-15 år. Sedan var det dags att veta var vi skulle sova för natten Våra namn ropades upp och sedan namnen på den familj som skulle hysa oss.
För säkerhets skull låstes och barrikaderades alla dörrar som ledde till sovrum eller sådana ställe där deras fruar eller döttrar uppehöll sig.
Vi tonåringar visade alldeles för stort intresse för dessa under dansen att vi skulle sova med öppna dörrar. Männen i de danska familjerna tog inga risker med dessa svenska Casanovor.

Så småningom blev det natt och nästa morgon. Och dags för match.. Tyvärr hade vi inte insett vilket tjyv och rackarspel som försiggick! Intet ont anande föreslog man till frukosten en liten snaps.
-"Je. so er det" Det er tradition i Danmark att man ma ha en lille en på morgenen!"sa man till oss.Och när vi sprang ut på planen uppåt dagen så var det ett tjoande och hojtande utan like! Alla var överens om att det var den roligaste match vi någonsin spelat. Visserligen förlorade vi. men alla sa att det var en prestation. Under all vårens matcher hade vi förlorat med mer än 11 mål vid varje tillfälle!
Nu kom vi undan med 1-3. Men några höjdpunkter fanns det dock! När Rolf tog ner en boll, precis som Hasse Persson i HIF, så bröt jublet ut!


Och naturligtvis blev vi omnämnda i Lejre Tidende.: Ortens egen tidning.
"Den lange drengen med lange ben och lys kalufs och hade 2 på ryggen var meget morsam att kikke po. Han skabte problemer ikke allena for motstanderholdet"


"Den lange vidhaarige yngligen på centerbacken var yndig att se" Det var smeden Haléns påg i L:a Svedala, Rolf Hallén
Och till sist: "Det var vhidunderligt skönt att se den unge forsvareren på den venstre backen. En glimrende spiller med en brilliant teknik" Venstrebacken var jag det..!
Efter en eftermiddag med utflykter i gamla T-Fordar och andra fordon var det dags att bege si hem.

 

Alla familjerna vinkade och såg glada ut. Allra gladast såg Jörgen Pedersen ut. Det var en av familjerna som hyst oss i sitt härbärge! Just innan vi steg på bussen så fick vi alla skriiva på någon form av papper. Äh, tänkte vi dom ville bara ha våra autogafer. Vi såg stolta ut!
Senare fick jag veta att det var en skriftlig förbindelse att vi aldrig någonsin mera i framtiden besöka den lilla orten Lejre på den Danska landsbygden!
Och vad skulle vi där att göra. Våra jaktmarker var tillräckligt stora ändå hemme vid Svedala o Kärrstorp.!

Bertil Lundahl 2001