En händelserik sommar
En liten berättelse om livet på landet i en liten by en dag 1952

1952... De Olympiska Spelen anordnades i Helsingfors detta år. Vi pojkar var 12 år och naturligtvis följde vi de olympiska framgångarna med intresse. Allt omsattes i praktik. Vi utspelade vår egen olympiad. Platsen för denna blev ängen nere vid Segeån. precis nedanför huset där Jans föräldrar bodde. Jan och Rolf Hallén var mina skolkamrater i samma klass.. Jan var ett av många barn till cykelmakaren Sigvard och Greta Andersson. Rolfs far var smed i Lilla Svedala


Grenarna i vår egen olympiad skiljde sig inte mycket från de som utspelades i Helsigfors. Vi hoppade, kastade, brottades och löpte. Både korta och långa lopp. Jag var utombyare när jag kom till Lilla Svedala s.a.s. Jag kom från metropolen Västra Kärrstorp. Den by där skolan låg. Vi var inte så många deltagare. Det var jag, Bertil. Smedens pojke Rolf Hallen. ryktarens Kurt-Lennart, John Nilssons Sven-Erik. Jan-Eriks lillebror Bengt och kanske några till Däremot hade vi ett varierat antal åskådare. Christenssons kvigor gick samtidigt på ängen. En del höll sig på avstånd och glodde. Andra blev litet mera nyfikna och dom kallade vi funktionärer.

Brottningen gick livligt till. Jan klarade sig bra i denna gren.Själv blev jag ofta nerdömd i parterr. Något som misstänkt ofta sattes i system. Ibland kändes det som något extra grepp togs när jag låg där och kämpade. En extra hand som vred om ett ben e.d. Jag funderade på hur långa armar min motståndare hade som dels höll mig i ett grepp om halsen och samtidigt nådde ner och kopplade grepp om smalbenen.

Spjuttävlingen var alltid rafflande. Jan och Rolf hade egna spjut som dom inte lånade ut.Enligt de olympiska reglerna så fick man inte använda mer än sina egna spjut! Så vi andra fick hålla till godo med de krokiga pinnar som vi fann och skar i den gamla pilen i vallen bredvid..

Höjdhoppet klarade jag mig bäst i. En gren som Jan inte alls kunde briljera i. Han var liten och kort och klarade nätt o jämt 90 cm. Själv hoppade jag ca 140. Jan och Rolf ville själv sköta det där med att lägga ribban rätt. på höjdhoppställningen. De tuggade febrilt på tuggummi när de lade ribban på plats. Enligt de olympiska reglerna så fick den som skulle hoppa inte själv lägga upp den!
-På den riktiga olympiaden får dom som hoppar inte ens kontrollera, sa Jan!
Vi blev mäkta imponerade av hans kunskaper om regelverket. För sådant är ju viktigt att någon kan. För vad skulle vi tagit oss till om ingen visste någonting.

Jag vill inte påstå att det förekom fusk. Men jag hade en känsla av att pinnar och märken bytte plats när jag vände ryggen till. Medaljer till utombyare skulle till varje pris undvikas!

Sprinterloppen blev alltid en gren där Jan kunde briljera. Dom påstod att dom hade lottat banorna innan jag kom. Och att det inte gick att ändra på enligt de olympiska reglerna. Det konstiga var att jag alltid fick den banan med mullvadshögar och stora stenar på.
-Hur skulle det se ut om Strandberg eller skulle gnälla i Helsingfors över sin ytterbana?

Varma sommardagar fördrev vi vid Gråkärr eller med bad och fiske i en annan av småmossarna. Vi tränade våra växande kroppar. Vi var smala och seniga. När vi spände våra muskler inför varandra försökte vi se ut som Arne Tammer. som alltid var på bild i Se eller Rekordmagasinet

Eller också pågick arbetet med att modernisera hyddan som låg nere vid kärret strax intill smedjan. En liten slingrig gång bar fram till denna fristad, gömd bland sly och buskar. Hyddan bestod av en liten farstu och ett stort rum. Bordet utgjordes av en Margarinlåda. Utmed väggarna fanns en brits på vardera sidan. Lång nog att ligga i. Gamla sticktäcken, filtar och litet kuddar som man hittat hemma gjorde komforten god. En lampa i taket lyste upp så att man kunde se kortlekens alla färger. Eller läsa i en del trevliga tidningar som någon hade hittat hos Agne "Långnesa". Barberare i Svedala.

 

Byggd av allehanda bråte som gick att uppbringa. Klädd med Salpetersäckar från Lilla Svedalagården, var den i det närmaste vattentät.utifrån. Den blev ett kärt tillhåll för alla oss ungdomar. även en del flickor förekom. Patronen på byns största gård hade två flickor som alltid var lika välkomna.. Allehanda aktiviteter förekom förutom kortspel och dylikt...

Oftast kunde man höra skratt och ljuden från kortlapparna som slogs i bordet om man lade örat intill väggen och lyssnade noga. Även andra ljud som var nya för oss . Och allt hemlighetsmakeri, tissel och tassel gjorde det än mer spånnande....

Den lilla hyddan låg kvar i flera somrar och utgjorde en oas för oss ungdomar. Vi lärde oss mycket om livets hemligheter denna sommar.

Naturligtviss gick ryktena på bygden om en del av ungdomarnas framfart...

T.o.m. på bussen pratades det om vad en del ungar sysslade med. Vilka hyss dom hunnit med senaste veckan.
-Jaha och här framme till höger bor Sigvard o Greta. Huset börjar se beboeligt ut!
-É dé ente dom som har den där lille svarhårige ongen? Han som hittar po so mied..Den där långe ljuse som han har sällskap med han verkar däremot väldigt rar o trevli...

Folket i byn drog en lättnadens suck när skolorna började. Precis som vi själva gör idag. Överallt blir det mycket lugnare, förutom i skolan.

På cyklar utan stänkskärmar turades vi om att köra först när vädret tillät.

Men allt var inte av ondo och obildbara var vi inte.Vi visade upp sidor som tydde på att vi hade lätt för att lära och dra egna slutsatser.....

Både lärare och lärarinnor var djupt imponerade av våra kunskaper. Psalmverser kunde vi som ett rinande vatten. Multiplikationstabellen ända upp till tolvan var inga problem för oss kunskapsgiriga ynglingar. Vi hade en enorm tjuskraft på klassens flickor. Allt pekade på att vi skulle komma att gå lång här i livet. Kanske inte som luffare men...

Klågerup januari 2002